En livstids resa gör jag varje dag på väg till jobbet. När jag svänger ut på vägen utanför ser jag den lilla damm som ligger nedanför vår tomt. Därifrån hör man vattnet forsa hela året. På sommaren kan vi bada där, på vintern kan vi lyssna på isen när den spricker, och på våren brukar det komma ett tran par som har sitt sommarställe bland vassen. Efter två-tre hundra meter kommer jag till en skarp kurva. Här lägger man ut sockerbetor som foder till vilt. Och vildsvin blir det! Först är de små, vitfläckiga och söta med sina uppvända nosar. Träffar man dem igen några månader senare så är de typiska tonåringar med sina punkfrisyrer. Och inte bryr de sig om att jag vill köra förbi: de mumsar på oavsett. En kurva till och jag kör förbi grannen. Han är ganska stor men hans rottweiler, när den står på bakbenen och skäller på mig, är större. Då är jag glad att jag sitter i bilen! Nu är vägen lite rakare och jag passerar två mycket gamla stugor. En har grästak och är otroligt välbevarad på insidan. Jag hamnade där en gång när min fru och några andra kidnappade mig på min födelsedag. När de tog av mig ögonbindeln var jag i ett finmålat artonhundratalskök med världens English tea framdukat. I den andra stugan, som är ännu äldre, träffade jag en gång en korgmakare som även spelade durspel. Över backen och ned på andra sidan och skogen tar slut. Ljus! Härligt ljus!. Det var mysigt därinne bland träden men det är så skönt när man kommer ut och kan se lite längre bort. Därborta, till exempel, är den gamla sågen som stängdes ner efter en brand för kanske 30 år sedan. Den står och speglar sig i vattnet intill, en hyllning till tiden då Johannishus var ett blomstrande industrisamhälle. Grusplanen, där timmerbilar en gång parkerade, är nu hem till Eastern Western Riding, och varje lördag är det fullt med superskickliga ryttare i cowboyhattar. Så är det in i skogen igen, fast den här gången är det fin skog: nu är vi hos greve Hans Wachtmeister! Han äger i stort sett allt man ser här omkring. En gång fick jag söka hans tillstånd för att bygga friggebod: det måste man göra om den ska stå mindre än fyra meter från tomtgränsen. Det har något att göra med att man inte ska förstöra grannens utsikt. Det är bara det att närmaste hus över just den tomtgränsen är sex kilometer bort! Jag fick tillståndet. Jo, han är snäll, Hasse. Och kulturmänniska med: Varje sommar öppnar han en av sina stora ladugårdar för musik och teater. I somras fick vi opera! Nu kommer det allra bästa. Jag växlar ner och kör uppför backen till Johannishusås och tittar upp framför mig. Där står en tusen år gammal skeppssättning med purpurfärgad himmel bakom. Någon keltisk gnista inom mig tänds och jag hör säckpipor och harpor. Kring sådana stencirklar i Cornwall finns det alltid berättelser om arga jättar och dansande jungfrur som förvandlas till stenar. En något mer jordnära koppling till de keltiska länderna är de långhåriga ljusbruna highland cattle som betar bland stenarna. Bilen är nu på den stora vägen och jag måste släpa mina tankar tillbaka från fantasivärlden och koncentrera mig på att köra … till jobbet.
Andy Davey